Nordiskt samarbete som ska skydda kritisk infrastruktur mot cyberhot

Cyberhot mot kritisk infrastruktur blir allt mer komplexa och kan få stora konsekvenser för samhällen, företag och myndigheter. Energiförsörjning, transporter, kommunikationer och digitala tjänster är beroende av system som måste fungera även när cyberattacker riktas mot dem. Därför stärks nu det nordiska samarbetet kring cybersäkerhet och skyddet av samhällsviktig verksamhet. Genom att dela kunskap, erfarenheter och information om aktuella hot kan de nordiska länderna förbättra sin beredskap och göra infrastrukturen mer motståndskraftig. Samarbetet handlar både om att förebygga angrepp och om att snabbt kunna agera när en incident inträffar, i en tid då digital säkerhet blivit en central del av den nordiska samhällsberedskapen.

Så ska Norden stärka skyddet mot cyberattacker

Cyberhot mot kritisk infrastruktur har blivit en gemensam säkerhetsfråga för de nordiska länderna. När elnät, transporter, telekommunikationer, vattenförsörjning och digitala tjänster blir allt mer sammanlänkade kan ett angrepp få konsekvenser som sträcker sig över nationsgränser. Därför handlar cybersäkerhet inte längre enbart om hur varje land skyddar sina egna system. Det behövs också gemensamma arbetssätt för att upptäcka hot, dela information och samordna åtgärder. Ett tätare nordiskt samarbete kan göra det svårare för angripare att utnyttja skillnader mellan ländernas säkerhetssystem och samtidigt göra det lättare att agera snabbt när en allvarlig incident inträffar.

Gemensam beredskap mot nya hot

En viktig del av det nordiska säkerhetsarbetet är att bygga upp en beredskap som fungerar innan en cyberattack har inträffat. Det innebär bland annat att myndigheter och organisationer behöver kunna identifiera vilka system som är mest kritiska, vilka beroenden som finns och vilka konsekvenser ett avbrott skulle få. Genom att jämföra metoder och erfarenheter mellan länderna kan svagheter upptäckas tidigare. Ett gemensamt nordiskt perspektiv kan också bidra till att säkerhetsarbetet blir mer enhetligt, särskilt när verksamheter använder samma typer av digital teknik och kommunicerar över nationsgränser.

Cyberattacker mot kritisk infrastruktur behöver inte alltid innebära att ett helt system slås ut. Angripare kan i stället försöka störa enskilda funktioner, stjäla information eller få tillgång till system som senare kan användas för ett större angrepp. Det gör hotbilden svårare att förutse. Säkerhetsarbetet måste därför omfatta både tekniska skydd och organisatorisk beredskap. Regelbundna riskbedömningar, säkerhetskopior, uppdaterade system och tydliga rutiner för incidenthantering är exempel på åtgärder som kan minska effekterna när något går fel.

Informationsdelning blir avgörande

En cyberattack som upptäcks i ett nordiskt land kan ge värdefull information till andra länder. Angripare använder ofta liknande metoder mot flera organisationer, och därför kan en tidig varning hjälpa andra aktörer att täppa till sårbarheter innan de själva drabbas. Informationsdelning mellan relevanta myndigheter och organisationer kan exempelvis handla om tekniska indikatorer, angreppsmetoder och erfarenheter från tidigare incidenter. Samtidigt behöver informationen hanteras på ett sätt som skyddar känsliga uppgifter. Balansen mellan snabb delning och informationssäkerhet är därför central i samarbetet.

För att ett sådant informationsutbyte ska fungera krävs tydliga kontaktvägar och gemensamma rutiner. Det måste vara klart vem som ska informera vem, vilken information som ska delas och hur snabbt det ska ske när en allvarlig incident upptäcks. Även språk, tekniska standarder och olika nationella regelverk kan påverka samarbetet. Genom övningar och gemensamma arbetssätt kan dessa hinder minskas. När en verklig incident inträffar finns då redan etablerade strukturer som gör att rätt personer kan få tillgång till relevant information utan onödiga fördröjningar.

Ett nordiskt angreppssätt kan dessutom ge mindre länder bättre möjligheter att hantera avancerade cyberhot. Alla organisationer har inte samma resurser att lägga på cybersäkerhet, kompetens och teknisk övervakning. Genom samarbete kan erfarenheter och kunskap spridas mellan aktörer som annars skulle behöva utveckla motsvarande kapacitet var för sig. Det innebär inte att länderna behöver ha identiska säkerhetssystem. Snarare handlar det om att skapa kompatibla metoder och en gemensam förståelse för hur kritiska verksamheter ska skyddas mot ett hot som förändras snabbt.

Övningar ska testa motståndskraften

Tekniska säkerhetslösningar är bara en del av beredskapen. Minst lika viktigt är att människor vet hur de ska agera när en incident inträffar. Därför kan gemensamma övningar spela en viktig roll i det nordiska samarbetet. Genom att simulera cyberangrepp mot exempelvis energiförsörjning eller kommunikationssystem kan myndigheter och företag upptäcka brister i sina rutiner. Övningarna kan också visa hur ett problem i ett land påverkar andra länder. På så sätt testas inte bara den tekniska motståndskraften, utan även förmågan att kommunicera och fatta beslut under press.

Samarbete och informationsdelning ska öka beredskapen

Ett effektivt skydd av kritisk infrastruktur kräver mer än tekniska säkerhetslösningar. När en verksamhet utsätts för ett cyberangrepp kan flera aktörer behöva agera samtidigt. IT-specialister ska identifiera angreppet, ledningen behöver fatta beslut och ansvariga myndigheter kan behöva informeras. Om incidenten påverkar samhällsviktiga tjänster kan även andra organisationer snabbt bli berörda. Ett nordiskt samarbete kan skapa bättre förutsättningar för denna samordning genom att länderna utvecklar gemensamma principer för hur information och erfarenheter ska hanteras före, under och efter en cyberincident.

Snabbare varningar kan begränsa skador

Tid är en avgörande faktor när en cyberattack upptäcks. Ju längre en angripare kan röra sig obemärkt i ett system, desto större kan skadorna bli. Om information om ett angrepp snabbt kan nå relevanta aktörer i andra nordiska länder kan de vidta förebyggande åtgärder. Det kan exempelvis handla om att kontrollera särskilda system, blockera misstänkt trafik eller undersöka om samma sårbarhet finns i den egna verksamheten. Informationsdelning blir därmed inte bara ett sätt att förstå vad som redan har hänt, utan också ett verktyg för att förhindra nästa angrepp.

Samarbetet behöver samtidigt omfatta mer än själva attacken. Efter en incident är det viktigt att analysera hur angriparen tog sig in, vilka säkerhetskontroller som fungerade och var det fanns brister. Den typen av erfarenheter kan användas för att förbättra skyddet i andra verksamheter. Om lärdomarna delas mellan de nordiska länderna behöver varje land inte göra samma misstag på egen hand. Erfarenhetsutbyte kan därför bidra till en snabbare utveckling av säkerhetsarbetet och göra det möjligt att anpassa skyddsåtgärder efter en föränderlig hotbild.

Olika aktörer måste kunna samverka

Kritisk infrastruktur ägs och drivs inte enbart av staten. Privata företag har ofta en central roll inom exempelvis energi, telekommunikationer, transporter och digitala tjänster. Ett effektivt nordiskt cybersäkerhetsarbete måste därför kunna omfatta både offentliga och privata aktörer. Myndigheter kan bidra med lägesbilder, varningar och samordning, medan företag ofta sitter på detaljerad information om sina tekniska miljöer. När dessa perspektiv kombineras kan det bli lättare att upptäcka samband mellan olika incidenter och förstå hur ett cyberhot kan påverka samhällsviktiga funktioner.

Samtidigt kan informationsutbyte mellan offentliga och privata aktörer vara komplicerat. Företag kan vara försiktiga med att dela uppgifter om säkerhetsproblem eftersom informationen kan påverka verksamhetens anseende eller konkurrenssituation. Myndigheter kan i sin tur omfattas av regler om sekretess och informationshantering. Därför krävs tydliga strukturer för vad som får delas och hur informationen ska skyddas. Förtroende är en viktig del av detta. Om aktörerna vet att känsliga uppgifter hanteras ansvarsfullt ökar förutsättningarna för att de faktiskt ska rapportera incidenter och sårbarheter.

Gemensamma metoder stärker arbetet

De nordiska länderna har egna myndigheter, lagar och säkerhetsstrukturer. Ett samarbete innebär därför inte automatiskt att alla ska använda exakt samma lösningar. Däremot kan gemensamma principer göra det enklare att samarbeta när en incident berör flera länder. Det kan exempelvis handla om gemensamma begrepp, rapporteringsrutiner och metoder för riskbedömning. När aktörer använder liknande arbetssätt blir det lättare att förstå varandras information och snabbare att samordna insatser. Det kan vara särskilt betydelsefullt när ett cyberangrepp samtidigt påverkar flera delar av en sammanlänkad nordisk infrastruktur.

Samarbetet kan också bidra till att höja säkerhetsnivån genom att erfarenheter från ett land används i ett annat. Om en myndighet upptäcker en viss typ av sårbarhet kan kunskapen spridas vidare och leda till kontroller hos motsvarande verksamheter. På samma sätt kan gemensamma övningar visa var kommunikationen mellan länder fungerar mindre bra. Ett långsiktigt arbete med standarder, utbildning och övningar kan därför skapa en mer sammanhållen nordisk beredskap. Målet är inte att eliminera alla cyberrisker, utan att minska sannolikheten för allvarliga störningar och begränsa konsekvenserna när angrepp ändå lyckas.

Cyberkompetens blir en gemensam resurs

Tekniken utvecklas snabbt och angriparnas metoder förändras kontinuerligt. Därför behöver även kompetensen inom cybersäkerhet utvecklas. Ett nordiskt samarbete kan göra det möjligt att dela forskning, utbildningsinsatser och praktiska erfarenheter. Det kan vara värdefullt för både myndigheter och företag som behöver rekrytera och behålla personal med specialiserad kompetens. Samarbete kan också bidra till att fler personer får erfarenhet av komplexa incidenter genom gemensamma övningar. På längre sikt kan en starkare kompetensbas göra det lättare för Norden att upptäcka och hantera nya typer av cyberhot.

Kritisk infrastruktur kräver gemensam cybersäkerhet

Kritisk infrastruktur är beroende av många olika system som tillsammans får samhället att fungera. Ett elnät behöver digital styrning, transporter är beroende av kommunikation och informationssystem och många samhällstjänster kräver stabila nätverk och datacentraler. Det innebär att ett cyberangrepp mot en enskild del kan få följdeffekter på andra områden. När systemen dessutom är sammankopplade mellan länder blir den nationella gränsen mindre relevant ur ett tekniskt perspektiv. Därför behöver säkerhetsarbetet också ta hänsyn till gränsöverskridande beroenden och möjliga kedjereaktioner.

Elförsörjning och kommunikation är centrala

Energi är ett tydligt exempel på infrastruktur där digital säkerhet och fysisk säkerhet hänger samman. Moderna energisystem använder avancerade digitala lösningar för övervakning, styrning och distribution. Om sådana system störs kan det påverka både företag och hushåll, men även andra samhällsfunktioner som är beroende av el. Kommunikation är på motsvarande sätt grundläggande för nästan all annan infrastruktur. Om nätverk eller kommunikationssystem slås ut blir det svårare för myndigheter, räddningstjänst och företag att samordna sina insatser. Skyddet av dessa funktioner får därför en särskilt viktig roll i den nordiska beredskapen.

Transportsektorn är ytterligare ett område där digitaliseringen har ökat beroendet av fungerande IT-system. Hamnar, järnvägar, flygplatser och logistikföretag använder digitala plattformar för att planera och genomföra transporter. Ett cyberangrepp kan därför störa flöden även utan att angriparen orsakar fysisk skada. Om en störning samtidigt påverkar transporter i flera länder kan konsekvenserna bli större. Nordiskt samarbete kan göra det lättare att identifiera sådana beroenden och skapa planer för hur verksamheter ska fortsätta fungera även när vissa digitala system inte är tillgängliga.

Beroenden kan skapa kedjereaktioner

En av de största utmaningarna är att kritisk infrastruktur sällan fungerar isolerat. Ett sjukhus behöver exempelvis både elektricitet, kommunikationer och digitala system. Ett företag som levererar en samhällsviktig tjänst kan samtidigt vara beroende av externa IT-leverantörer eller datakommunikation i ett annat land. Om en av dessa funktioner störs kan problemet spridas vidare. Därför behöver riskanalyser ta hänsyn till hela kedjan och inte enbart till den egna organisationens system. Ett nordiskt perspektiv kan göra det lättare att identifiera beroenden som annars riskerar att förbises.

Det innebär också att cybersäkerhet behöver byggas in redan när nya system och tjänster utvecklas. Om säkerheten läggs till först efter att en digital lösning har tagits i bruk kan det vara både dyrt och tekniskt svårt att åtgärda brister. Organisationer behöver därför arbeta med säkerhet under hela systemens livscykel. Det omfattar bland annat krav på leverantörer, åtkomstkontroller, uppdateringar och kontinuerlig övervakning. När flera länder använder samma leverantörer eller tekniska lösningar blir även dessa frågor relevanta för det nordiska samarbetet.

Leverantörskedjor behöver skyddas

Cyberrisker kan uppstå långt utanför den organisation som slutligen drabbas. En leverantör kan ha åtkomst till ett företags system och därmed bli en möjlig väg in för en angripare. Samma sak kan gälla programvara, molntjänster och teknisk utrustning som används av flera verksamheter. Om en gemensam leverantör utsätts för ett angrepp kan många kunder påverkas samtidigt. Därför behöver säkerhetsarbetet även omfatta leverantörskedjor och externa beroenden. Nordiskt informationsutbyte kan hjälpa organisationer att snabbare upptäcka när en risk hos en leverantör kan få bredare konsekvenser.

Det blir särskilt viktigt när företag verkar på flera nordiska marknader eller levererar tjänster över nationsgränser. Ett företag kan exempelvis ha datacenter i ett land, kunder i ett annat och tekniska leverantörer i ett tredje. Ett angrepp mot en del av denna struktur kan då påverka verksamhet på flera platser samtidigt. Genom att öva på gränsöverskridande incidenter kan ansvariga aktörer få bättre förståelse för vilka åtgärder som krävs. Det kan också tydliggöra vem som har ansvar för information, kommunikation och återställning när en incident påverkar flera länder.

Motståndskraft ska byggas långsiktigt

Att skydda kritisk infrastruktur handlar inte enbart om att stoppa cyberattacker. Minst lika viktigt är att samhället kan fortsätta fungera när skyddet har kringgåtts. Det kräver redundans, reservrutiner och möjlighet att återställa viktiga system. Verksamheter behöver veta vilka funktioner som måste prioriteras och hur länge de kan fungera med begränsad digital kapacitet. Genom gemensamma nordiska erfarenheter kan sådana beredskapsplaner utvecklas och testas mot olika scenarier. På så sätt blir cybersäkerhet en del av den bredare motståndskraften i samhällsviktig verksamhet.

Ett långsiktigt nordiskt cybersäkerhetsarbete behöver därför förena teknik, kompetens, informationsdelning och krisberedskap. Hoten kommer att förändras i takt med att nya digitala tjänster och tekniska lösningar införs. Samtidigt kommer beroendet av fungerande infrastruktur sannolikt att fortsätta öka. För de nordiska länderna innebär det att säkerheten behöver utvecklas parallellt med digitaliseringen. Gemensamma övningar, bättre samordning och snabbare informationsutbyte kan bidra till att minska sårbarheterna. När infrastrukturen blir allt mer sammanlänkad blir också förmågan att samarbeta över nationsgränser en central del av cybersäkerheten.